Oslo Filharmoniske Kor 100 år

Tore Erik Mohn ble korets faste dirigent i 1998 etter tre år som assistent under Stefan Sköld fra 1995. Han prøvedirigerte for en ny periode 26. oktober 1998 og var engasjert fast frem til juni 2005.

Et høydepunkt under Tore Erik var korets tur til Trondheim i 1998 med fremføringen av Rachmaninovs Vesper i Nidarosdomen, hvor han selv dirigerte. Men det er veldig mye annet å minnes også - f.eks. Brahms’ “Ein Deutsches Requiem” i 1998 (dir. Gary Bertini), Brittens “War Requiem” i 1999 (dir. Gary Bertini), Bachs “Messe i h-moll” i 2000 (dir. Herbert Böck) og - ikke minst - Verdis “Requiem” (dir. Nello Santi. Koret fikk et spesielt forhold til Maestro Santi, og det var nok gjensidig, for i oktober 2003 ble koret invitert (med alt betalt!) til Einsiedeln klosterkirke i Zürich, Sveits for en uforglemmelig fremføring av Verdis “4 Pezzi Sacri”, som koret hadde gjort i Oslo med ham i november 2002.

Her er Tore Eriks hilsen til koret.

Mitt første møte med Oslo Filharmoniske Kor var Salmesymfonien av Stravinskij dirigert av Mariss Jansons. Det ble kjærlighet ved første blikk.

Dette var i februar 1995. Jeg studerte korledelse hos Stefan Sköld på den tiden og ble spurt om å være kordirigent-vikar på dette prosjektet. Kombinasjonen av Stravinskijs særegne tonespråk, Mariss´ innlevelse på grensen til desperasjon og klangen av Filharmoniens kor og orkester gjorde uutslettelig inntrykk på meg. Heldigvis fikk jeg anledning til å fordype meg i det filharmoniske formatet de kommende årene. Det ble en periode jeg både er svært stolt av og dypt takknemlig for.

Høydepunktet var jo ofte første møtet med konsertdirigenten. Etter at vi hadde øvd i uker og måneder var det «lämna över». Søndag eller mandag kveld kom den store orkesterdirigent med aura fra konserthusene på kontinentet. Han (i 99% av tilfellene) lyttet intenst til oss, ga tilbakemelding på arbeidet vi hadde gjort og instruerte og inspirerte. Litt som å gå opp til eksamen. Ofte gikk det svært bra. Igjen står Mariss Jansons personlighet og dype innlevelse for meg med de sterkeste minnene. Opplevelsen av at ting løftet seg enda et par hakk etter at vi hadde krystet ut alt vi trodde vi hadde.

Frem til jeg begynte i OFK hadde mitt fokus vært på kortere stykker og småskalaproduksjoner. Nå fikk jeg anledning til å dykke ned i de store verkene. Etterhvert kom Verdis Requiem, Brahms Ein Deutsches Requiem og Brittens War Requiem med mer. Mye død, men alltid en musikalsk fest. Og apropos fest, sjelden var det vel mer liv enn når vi fikk besøk av Nello Santi. Dårlig i engelsk, men briljant på det meste annet. Tok oss alle med storm når han entret Lille sal med sitt entourage. Og at begeistringen var gjensidig fikk vi bevis for da han inviterte oss til Einsiedeln for å synge Verdis Quattro Pezzi Sacri i den store katedralen. Uforglemmelig opplevelse.

Og så var det så flott at Nello Santi i beste operatradisjon kalte Trond Lindheim for maestro. Han var jo virkelig det for både meg og oss.

Samarbeidet med Trond var, og er, en av grunnpilarene for det daglige arbeidet i koret. Tronds allsidighet; leser kompliserte notebilder rett fra bladet, sterk musikalsk innlevelse, kan ta de fleste låter på gehøret (som er absolutt forøvrig) og ikke minst hans helt særegne personlighet gjør at bare Trond er Trond.

Det er vi jo alle, helt særegne personligheter altså. Det er mange sangere med i OFK, og alle har sin helt egne personlighet og stemme. Det dirigenten prøver på er å få alt dette til å dra i samme retning og skape følelser av gylne øyeblikk sammen. Noen ganger får vi det til helt maksimalt (o jubel), andre ganger; ikke så mye. Men vi er alltid sammen om det. Litt som i et ekteskap kanskje, bortsett fra at det er det ikke. Det er mer som en stafett. Du gjør ditt aller beste når du har stafettpinnen og så leverer du den videre. Jeg har alltid følt meg som en del av laget med OFK, og gjør det fremdeles. Er derfor svært takknemlig for anledningen som bød seg i desember 2016. Det var planlagt tur til Palestina. Øystein måtte kaste inn håndkleet og spurte om jeg kunne steppe inn. Det ble et herlig gjensyn og gjenhør. Fantastiske konserter i Jerusalem og ikke minst fødselskirken i Betlehem. Der samarbeidet vi med et lokalt barnekor hvor majoriteten var muslimer. Her viste OFK seg fra sin beste side med profesjonell standard på musiseringen i kombinasjon med varme og innlevelse på tvers av alder og livssyn. Det er slikt som gir fornyet tro på musikkens kraft og evne til å endre verden til det bedre.

Kjære Oslo filharmoniske kor, nåværende og tidligere sangere, dirigenter og repetitører:

Gratulerer med 100-årsdagen!

Stefan Sköld startet som vikardirigent våren 1990; hans første korøvelse var 8. januar. Han ble fast tilsatt fra høsten samme år.

Det fulgte definitivt et nytt løft for koret med Stefans inntreden. Antall sangere passerte 100 i løpet av hans periode som dirigent. Han introduserte raskt og ganske systematisk a capella sang som trening bl.a. for intonasjon. Noe vi fikk et ganske håndfast bevis på i form av en CD-innspilling allerede i 1991: “Norge, mitt Norge”. Her figurerer en ganske annerledes neddempet, og gripende, versjon av “Ja, vi elsker” - det måtte altså en svenske til! Men han fikk kritikk for den, selvfølgelig!

Det spilles fra platen på NRK årvisst, nå sist i mai 2021 i programmene “Ring inn musikken” og “Rebus”. Men aldri “Ja, vil elsker”...

Det ble mange minnerike begivenheter med Stefan, men vi overlater til ham selv å fortelle om noen av dem nedenfor i hans 100-årshilsen til koret. Pluss endel andre innsiktsfulle kommentarer som er ganske typiske for hans musikalske energi og klokskap.

Stefan ble utnevnt til Æreskommandør i korets orden, “Den gyldne Strube” i 1996 og han avsluttet sin periode med OFK på seminaret på Sundvollen 22.-24. august 1997.

Her er Stefans hilsen til koret:

Teoretiskt borde inte en humla kunna flyga men hon flyger väldigt bra!

Ett problem för en professionell symfoniorkester är att skapa kvalitativ balans mellan det instrumentala och vokala musicerandet. Verk för orkester och kör är en otroligt rik repertoar som ingen orkesterinstitution kan undvika. Därför strävar orkesterinstitutionerna med att bygga sin egen kör, sitt eget vokalmusicerande tillsammans med symfoniorkestern.

Men det nordiska symfoniska musiklivet är inte byggd på motsvarande sätt som andra västliga länder med professionella vokalensembler eller körer. Operahusen däremot har sin egen professionella operakör som inte bara sjunger utan också spelar teater som en viktig del i dramaturgin och operaverkets framdrift.

Oslo Filharmoniske Orkester (OFO) och dess administration har insett och därför prioriterat utvecklingen av Oslo Filharmoniske Kor men också – under vissa decennier – sett behovet av en mindre vokalensemble som kan ansvara för vår tids musik i ett mer kammarmusikaliskt perspektiv.

Under Trond Okkelmo sin ledning av OFO ombad han mig starta Filharmoniens Kammerkor som lade huvudvikten på ny norsk musik och blev en frekvent gäst och företrädare för institutionen Oslofilharmonien vid festivalerna Ultima och Festspillene i Bergen bl.a. tillsammans med mindre ensembler från OFO.

Dessa två vokala kropparna – OFK med 125 medlemmar och FKK med sina 32 medlemmar – levde ett utvecklande liv tillsammans med undertecknad som sin gemensamma dirigent. Många produktioner i samarbete men också tydligt separerade för att stärka respektive grupps självständighet och egenvärde.

Det unika med att samla ett stort kollektiv bestående av brinnande entusiaster med stort intresse och god förmåga att sjunga är att det kan bli otroligt god kvalitet. Kvalitetsbegreppet kan mätas på många sätt; en professionell sångare/instrumentalmusiker håller både högsta möjliga kvalitet men får också betalt. En välutvecklad körsångare, som har sjungandet som sin hobby, kan nå relativt sett en hög nivå på sitt musicerande men utan betalning.

Rösten är det enda instrument som vi bär inne i vår egen kropp, alla andra instrument är utanför kroppen. Att sjunga gör vi alla från det vi är riktigt små och den vokala traditionen är ett starkt och naturligt uttryck som alla kan, även om alla testas för att vara med i OFK. Kanske det är en av orsakerna till att vissa körer håller ”professionell nivå” trots att de är ”amatörer”?

Humlans kropp är stor och vingarna små. Det verkar inte möjligt att den kan flyga – men det gör hon. Och hon flyger bra!

Att samla över 100 sångare i en kör för att matcha en av nordens mest framträdande symfoniorkester kan ibland verka som en utopi. Kan denna humla verkligen flyga? Ja, hon kan flyga och hon flyger riktigt bra!

Som i allt musicerande är det ett samspel mellan kropp och själ och hårt slit med massor med övning. Skillnaden mellan en ”amatörkör” och en professionell orkester är att körsångarna måste börja ett par steg lägre ner på utvecklingsskalan än en orkestermusiker. Vi måste först lära oss noterna, rätt rytm, sedan kommer intonation, balans, uttryck, artikulation etc. medan orkestermusiker – när de samlas tutti – slipper de första stegen och kan direkt börja jobba med balans, intonation, frasering, dynamik, uttryck, artikulation etc. Därför behöver en kör en längre startsträcka/inlärningstid.

När man sjunger har man ytterligare en konstform som stärker motivationen, nämligen texten, poesin. Det är också en viktig bidragande orsak till att en ökad förståelse av texten ger styrka i uttrycket. Där har det vokala ett försteg före det instrumentala… kanske?

Nog med kulturpolitiska infallsvinklar, men det ger en slags förklaringsmodell av varför det faktiskt är möjligt att balansera en professionell symfoniorkester med en kör som har sjungandet som hobby. Och man jobbar lika hårt som en professionell instrumentalmusiker trots att man inte har den utbildning och erfarenhet som dem.

Humlan flyger och OFK sjunger och sjunger. I hundra år har de deltagit i att skapa musikaliska upplevelser för de som kommer till Konserthuset i Oslo. Gratulerer!

Några korn av våra gemensamma upplevelser

Penderecki´s Requiem

Vi skulle få äran och glädjen av att delta i uppförandet av Penderecki´s Requiem. Efter många och tuffa repetitioner började vi inse att vi kanske kommer att klara det. Det var bara en sats som både OFK-sångarna och jag ansåg vara i det närmaste omöjlig att sjunga. Tempoangivelsen i partituret var extremt snabbt och jag bedömde att inte ens Radiokören i Stockholm (professionellt musikutbildade) skulle klara detta.

Vi skapade en utformning av den snabba satsen som låg någorlunda nära sanningen men i ett betydligt långsammare tempo.

Konserten skulle dirigeras av kompositören själv, Maestro Penderecki. Söndagen före konsertuken anlände Penderecki för att delta i vårt helgseminar. Timmarna innan Maestro skulle glida in genom dörrarna i Lille Sal försökte vi spekulera i vilken sats han kommer att starta med. Sannolikheten att han startar mitt i mässan är liten, och ännu mindre att han börjar med den ”djävulska” satsen.

En strålande glad Penderecki anlände och startade prøven efter en kort prat med mig. Och han startade med den snabba satsen! 125 sångare inklusive körledaren fick panik. Vi gjorde så gott vi kunde, men fick nog inte med alla löpningarna i den förfärliga koloraturen som varje stämma hade.

När satsen var över sa Penderecki: ”Strålande! Bravo! Den här satsen går egentligen inte att sjunga men Ni gjorde det strålande!”

Humlan flög!

”Norge, mitt Norge”

Plateopptak av Norges mest älskade och sjungna sånger inklusive Nasjonalsangen.

1991 i Riis Kirke hade vi en stark gemensam upplevelse. Vi skulle sticka ut näsan och spela in de sånger som alla i Norge kan, inklusive ”Ja, vi elsker dette landet”.

Vi hade en härlig och stressande vecka och resultatet blev väldigt bra.

Några veckor senare skulle jag delta i en direktsändning i Radio där de skulle spela några sånger från vår inspelning. De avslutade med att spela ”Ja, vi elsker”. Direkt efter frågade journalisten vad jag menade med att tolka den norska nationalsången på det viset. Därefter spelade hon upp en inspelning som var gjord av en kör som jag tror heter Sjømannskoret (?).

”Så är vi vana att höra och sjunga vår nationalsång”.

Jag fick gå i försvarsställning och försökte berätta om mina bevekelsegrunder för vår tolkning, att jag inte är uppflaskad med den sången och därför följer partituret. Jag blev kyligt avtackad för att jag ställde upp på intervjun.

Andra viktiga händelser

Att få vara en del av en verksamhet som har som uppgift att skapa så god musikalisk upplevelse som möjligt, tillsammans med härligt dedikerade människor, i en professionellt driven miljö av fantastiska medarbetare i OFOs administration tillsammans med musikerna i en symfoniorkester på världsnivå, det är en gåva och skapar givetvis en massa spännande och härliga upplevelser.

Vi har återinvigt de restaurerade slussarna i Telemark – vem har sjungit för en sluss?

Vi skulle uppföra Mozarts Requiem under ledning av en israelisk dirigent. Tillsammans med styrelsen i OFK bestämde vi att studera in Requiet med ”barockartikulation” efter en dialog med orkesterns programkomité och gästdirigenten.

Jag har haft glädjen att göra flera produktioner med Concentus Musicus (ensemble som specialiserat sig på att spela äldre musik på autentiska instrument med autentisk artikulation) när jag var sångare i Radiokören i Stockholm. Det var en lärorik period. Dessutom har jag spelat in Mozarts Requiem på skiva. Därför kände jag mig trygg på att ge Requiet en artikulation och ett uttryck som stämde med Mozarts tid.

Instuderingen var en härlig period och vi gladde oss till dirigentens ankomst. Nu var det var dags för ”överlämnandet”. OFK, dirigenten och vår fantastiska pianist Trond Lindheim var på plats.

Efter att dirigenten hört några satser bestämde han sig för att göra om hela vår instudering/artikulation/frasering. Han gjorde om instuderingen som om Requiet var ett romantiskt verk.

Detta var nog min största besvikelse under perioden som ledare för OFK. Konserterna blev relativt mediokra, men kvar satt en känsla av meningslöshet. Inte ta för många individuella initiativ…

Genomgången och inspelningarna i 1993 av Griegs samlade korverk var en spännande utmaning. Med hjälp av OFK, FKK & Gli Scapoli, Kjell Magnus Sandve och Per Vollestad fick vi på bästa sett dokumenterat de flesta av Griegs kormusikk i samband med Grieg-Jubileet. Det blev verkligen fina inspelningar som finns dokumenterat på en skivinspelning.

Men det som är vackert det är att samlas för musikaliska internat tillsammans med Oslo Filharmoniske Kor; Den värmen som omger ett internat med OFK är påtaglig. Ändå är det öva, öva och öva på den repertoar vi står inför den kommande säsongen. Medlemmarna i OFK skapar en otrolig gemenskap där vi alla inkluderas.

Personligen har jag fått så många mycket nära vänner genom vårt gemensamma arbete.

Sångarna i OFK betalar sin medverkan med tid, engagemang och ibland med konkreta pengar för att sjunga tillsammans – ett socialt kapital som är oersättligt!

Gratulerar med 100 års Dagen OFK!

Med kärlek från Stefan

Stefan Sköld

Emeritus:

• Lärare i dirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm

• Körledare i S:t Jacobs Kyrka

• Dirigent för Mikis Theodorakis

• Førsteamanuensis ved Norges Musikkhøgskole

• Kormester OFO

• Kormester ved DNO&Balett

• Direktör för Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus

• Teaterchef & Direktör för Malmö Opera

• Opera & Programsjef ved Trondheim Symfoniorkester

• Direktør för Kristiansand Symfoniorkester

• Kapelchef för Det Kongelige Kapel ved Det Kongelige Opera i København

Erik Westberg kom med ungdommelig entusiasme til koret i 1987. Han førte videre arven fra Eric Ericsson, som han hadde studert kordireksjon hos i Stockholm, der utvikling av korklangen sto sentralt.

En særlig minneverdig konsert under Erik Westberg var for mange av koristene William Waltons “Belshazzar's Feast” i 1989, dirigert av Vernon Handley. Et fyrverkeri av et verk som koret vokste på!

Mats Nilsson var vikar-dirigent for Erik fra høsten 1989. Oslo-Filharmonien spilte inn Gustav Mahlers Symfoni nr. 2 i 1989 og Riga-koret sang sammen med Oslo Filharmoniske Kor, alt under ledelse av Mariss Jansons. Innspillingen ble belønnet med Spellemannprisen for beste klassiske plate 1990.

Erik Westbergs hilsen til koret:

Bästa OFK

Innan repetitionen med Oslo Filharmoniske Kor, satt jag i rummet bredvid, förberedd som inför ett 100-meterslopp. Detta hade jag längtat efter under hela veckan! Exakt på minuten öppnade jag dörren och kunde starta. Det var fantastiskt – att få arbeta med en stor kör, i ett professionellt sammanhang – jag var en lycklig dirigent!

Jag hade förmånen att vara dirigent för Oslo Filharmoniske Kor 1987-1989. För mig personligen var perioden med kören mycket utvecklande. Det var första gången som jag var kormästare – jag hade ansvar för att skapa förutsättningar för de bästa musikaliska samarbeten med orkestern som var känd som en av Europas främsta.

Det fanns en smittande musikalisk körglädje i OFK och en strävan att utvecklas. Med värme tänker jag på ordförande James Brown som med sin klangfulla andrabasstämma liksom bar kören som vore han en stadig oljeplattform.

Dirigenten Rafael Frübeck de Burgos gav tummen upp till kören efter framförandet av Mahlers 3 Symfoni ”Very well done – They are so much better” – en kort kommentar som jag än i dag bär med mig med stolthet. Andra dirigenter som gav starka intryck var bland andra Vernon Handley och Richard Hickox i verk som Belshazzar’s Feast och A Child of Our Time.

Jag känner stor tacksamhet till OFK, för sångarnas hängivna arbete och till alla dem som arbetade bakom kulisserna.

Hatten av och ett rungade jubilosograttis för Oslo Filharmoniska Kor!

Erik Westberg

Terje Kvam begynte i Oslo Filharmoniske Kor våren 1983, og første fremføring for koret under hans ledelse var jubileumskonserten i anledning kong Olavs 80 år. På repertoaret sto en urfremføring av Arne Nordheim, Venit Rex, som Nordheim kalte et “nabovarsel”; han flyttet selv inn i Grotten omtrent samtidig.

Terje arbeidet systematisk og grundig med korinnstuderingen. Hans ambisjon var ganske “nådeløs” når det gjaldt notelesing: “Syng det riktig første gangen”, var hans credo på øvelser. Det sa ganske mye om hvor listen ble lagt.

Blant høydepunkter med Terje Kvam kan nevnes Johann Sebastian Bachs Magnificat i 1984 Georg Friedrich Händels Salomo i 1985, der han selv dirigerte både kor og orkester på begge. Dessuten Guiseppe Verdis Requiem i 1986, som ble sunget sammen med Riga-koret under Mariss Jansons ledelse. OFK reiste på gjenvisitt til Riga i august 1987, og Terje dirigerte her et lokalt orkester sammen med OFK i Franz Schuberts Messe i Ess-dur i Riga Domkirke.

Oslo-Filharmoniens julekonserter ble regelmessig fremført fra denne perioden, og Terje har laget arrangementet til Deilig er jorden som fortsatt spilles som avslutning til julekonsertene. Koret ble i disse årene introduserte til mange tradisjonelle Christmas Carols i beste engelske tradisjon. Terje dirigerte selv deler av Oslo-Filharmoniens julekonserter i Konserthuset.

Oskar Raaum ble ansatt som korets instruktør høsten 1965, etter å ha vært tilknyttet koret som sangpedagog siden høsten 1964. Han hadde et uovertruffent samarbeid med orkesterets sjefdirigent, Miltiades Caridis, på 1970-tallet. Denne perioden kan nok med rette betraktes som en “gullalder” i korets historie, med turnéer i inn- og utland (Athen, Duisburg; Tyskland).

Krevende storverk som Bachs Matteuspasjon og Messe i h-moll, Beethovens Missa solemnis og Verdis Requiem var nærmest som “standardrepertoar” å regne. Og ikke minst en fantastisk fremføring av Brittens War Requiem høsten 1977, dirigert av Miltiades Caridis i et flunkende nytt Oslo konserthus.

Det ble gjort en unik plateinnspilling i London i 1978; en komplett Peer Gynt-musikk hvor aldeles ukjente brokker var med for første gang i musikkhistorien. Per Dreier hadde gjort arkeologiarbeidet og ledet London Symphony Orchestra - og koret - i London, bl.a. i Royal Albert Hall.

Oskar ble Æreskommandør i korets orden, Den Gyldne Strube, i 1971. Han gikk av for aldersgrensen i mai 1983.

Æresmedlem Tom-Erik Falla har bladd i et minne fra et korseminar med Oskar og Johann Sebastian Bach, så langt tilbake som i 1979:

Treklanger og firklanger øves oppover og nedover. Støtten i mellomgulvet må opparbeides så vi er sikre på å treffe tonene nøyaktig når vi om et øyeblikk åpner partituret til Johann Sebastian Bachs store messe i h-moll. Den elendige tritonus, også kalt djevlespranget, volder litt bry. Er det ikke litt urenhet i altene?

Oskar Raaum, repetitøren, gir seg ikke: “Holder ikke, folkens! Teknikken må være i orden. Vi prøver en gang til!”

Og vi tar fatt på ny: A-a-e-i-o-å….. Etterhvert sitter det som det skal. Slik det pleier. Tross Alt. Vi har høstet suksesser med konserter både i inn- og utland. Elementær teknikk er et tilbakelagt studium for Filharmonisk Selskaps kor.

Bachs messe, et av musikklitteraturens mesterverk, står på korets repertoar, men det er en håndfull år siden vi har hatt det fremme. Samtlige sangere er spente på hvor rustent det er blitt i mellomtiden.

Heldigvis viser det seg ved første forsøk at passasjene sitter - Kyrie eleison runger ut i lokalet. Herre miskunne deg! Mesterens første del ble skrevet som en arbeidsprøve for ansettelse om hoffmusiker. Bach selv var glødende protestant. Hvorfor skrev han denne kirkemusikken med den katolske liturgiske messens tekst?

Hele fredag ettermiddag holder vi på. Synger og prater om tidenes største korverk. Ved nitiden avbryter Oskar: “Når får det være nok, folkens!” Protest - det er så gøy å synge! Etter gjentatte oppfordringer gir han seg: “Vel, vel - la oss holde på til en time før midnatt. Men da er det marsj i seng. Nytter ikke å stille trett og uopplagt i morgen.” Repetitøren pleier å være meget streng under konsertperioder og på turnéer. Har han ikke tenkt å se litt gjennom fingrene nå når vi bare har forpliktelser overfor oss selv?

Dagen etter er det på’n igjen med friskt mot. Etterhvert som vi synger oss gjennom messen og diskuterer oppbyggingen av satsene, blir vi slått av med hvilken frapperende stringens og konsekvens Bach har konstruert verket. Dreier teksten seg om Gud Den Allmektige, bruker han den kraftige og overskyggende dominans-tonearten, A-dur. Synger koret eller solistene om Hans Sønn, Jesus Kristus, legger han melodien ned i subdominansen.

Gloria in excelsis Deo. Messedelen består av ialt satser. Gratias agimus - Herre vi takker Deg for Din store herlighets skyld. Finnes det vakrere bønnetekst? Vi tramper (bare ørlite!) takten i Bachs himmelstormende takksigelse. Straks vi blar om til satsen: Qui tollis peccata mundi - Du som bærer verdens synder - stilner det av. Rette rygger, blikkstille kropper. Bare musikken er levende. En omvendt h-moll treklang anslår stemningen i første takt.

Ved middagen har stemningen ennå ikke forlatt oss. Dempet fører vi samtalene. Låner hverandre øre og nynner de strofene som mest har appellert til oss. Om kvelden samles alle til en gjennomgåelse av et opptak av messen fra en konsert vi selv ga i 1972. Vi lytter og kritiserer. Sangteknisk gjorde vi det ikke så verst den gang heller. Men alle vet med seg selv at den fulle forståelse av verkets grunnidé ikke var tilstede for syv år siden.

Ny morgen, ny dag.

“Kan jeg få høre skikkeligere innsats fra bassene og lettere koleraturer fra sopranene?” Oskar Raaum pisker på. Han vet at bare først når verket sitter fullkomment rent teknisk, er det mulig for sangerne å nå dybden i Johann Sebastian Bachs “Hohe Messe”.

“Kan annensopranene gå rett inn i takt 44 på to-slaget?”

“Få frem kanonbevegelsen! Og pass på synkopen i tredje siste takt.”

Detaljbearbeidelsen av messen kaster av seg. Koleraturene sklir lekende lett unna. Jo mer vi arbeider, jo mer får vi å gi. Vi er utrettelige. Dette får utløp i den store Sanctus-satsen. Kanskje den største lovsangen som er skrevet i kormusikkens historie? To kor roper til hverandre: Hellig, hellig, hellig!

Først over tyve år senere, i desember 2000, kom “Messe i h-moll” igjen på spilleplanen. Undertegnede hadde den store glede av å være med på innstuderingen også denne gang. Og ikke minst fremføringene i Grønland kirke i Oslo og i Fredrikstad kirke, dirigert av Herbert Böck - tre glimrende konserter.

Men de fleste sangerne fra helgeseminaret på LO-skolen i Sørmarka var ikke lenger å finne i korets rekker. Ei heller Oskar Raaum…

Til påske 2022 står “Hohe Messe” atter på planen; denne gang uten meg. Dét er vemodig… Men - det store flertall i verden får aldri noen gang i livet oppleve å synge frasen som Knut Nystedt kalte det mest fantastiske og mystiske i musikken: “Et incarnatus est…”

Kilde: Artikkel av Liv Hegna i Aftenposten 10. november 1979: “Teach-in i h-moll”. Seminar på Sørmarka, ledet av Oskar Raaum.